JB

Tittade igenom gamla bilder på mig coh Breitling häromdagen.  Och vad jag såg var ju fruktansvärt! Jag red dåligt, dock var Breitling endast riden i ett par månader här.. Men jag såg ju sjuk ut! Om man kollar mina lår, i förhållande till hur bred höften är. Och om man kollar min överarm i förhållande till bredden på mina axlar.

Det är verkligen skrämmande, för jag kommer ihåg att detta var då jag äntligen började gå upp i vikt! Jag har i hela mitt liv haft problem med vikten. Jag har inte haft anorexia osv.. Utan min kropp har bara inte tagit till sig vad jag ätit. Jag skämmdes över min smala kropp, jag gömde mig själv i stora kläder för att folk inte lika lätt skulle se hur smal jag var. På bilden ovan så var jag nöjd med min kropp minns jag, för att jag faktikst hade gått upp i vikt. Men nu när jag tittar på bilderna är det ju skrämmande, men egentligen så är det inte ens så farligt med tanke på att jag varit bra mycket smalare än det där.. 

Men det jag vill framhäva med denna texten är att, alla som är väldigt smala har inte anorexia osv. Och att bli kallad "anorexiaoffer" som folk uttryckte sig är jag tex gick i högstadiet är inte kul. Folk får för sig att det är okej att påpeka att man ser ut som en benrangel, och att man är platt som en planka. Men ingen vågar säga något till någohn som ä överviktig? Vad är skillnaden undrar jag? ..Båda kämpar ju exakt lika mycket med vikten. Jag minns verklige hur jag gjorde allt för att försöka gå upp i vikt. Jag åt och åt och åt och åt. men det hände ingenting ändå. Vill inte kroppen så kan man inte "äta upp sig". Det är samma med hästar, vissa hästar är extremt svårfödda, medans andra kan leva på luft. Bokstavligt talat... 

Och innan du kallar någon för benrangel, eller anorexiaoffer osv. Tänk till.. Skulle du kalla en överviktig tjocksmock? Jag är iaf glad över att min kropp numera fungerar någerlunda normalt. Och visst jag är väl smal. Men mer normalviktig än jag varit förut. Och jag skulle aldrig någonsin kalla någon för varken benrangel eller tjockis. Folk stirrar lika mycket på någon som är toksmal som någon som är tjocka. Men det värsta är att folk har förutfattade meningar och tror att man lider av anorexi.

Men det som kan skrämma mig är att vissa bilder som jag har på mig sjäv från den här tiden. Dom är tagna ur "bra vinklar" som inte framhäver hur smal jag verkligen var. Och när jag ser dom bilderna förvränger jag synen på mig själv, och längtar tillbaka till att komma i dom där byxorna igen... "för dom va ju så snygga, och kolla på den bilden lixom" osv.. 

Men när jag tänker efter hade jag så otroligt svårt att hitta kläder som satt "snyggt" på mig. Ridbyxorna va alltid för pösiga om dom var lagom långa. Och tröjjorna var alltid för korta i ärmarna om dom var lagom tajta osv. Och vanliga kläder dsv inte stallkäder var ännu svårare att hitta.. Jeans? Det var helt omöjligt. Min mamma hon fick sy in mina jeans som jag köpte. Och på hösten och vintern fyllde jag ut mina ridbyxor med lager på lager på lager av långkallingar... Även mina vanliga byxor. Kläder var helt omöjligt. Så jag använde hälst tjocka pösiga tröjjor för att dölja mina taniga armar..

Jag vet inte egentligen vad jag ville med den här bilden och texten. 
Mer än att jag vill få folk att förstå att det smärtar att bli kallad benrangel.

/ Natalie